Skógvur wrote:
men icke alla gånger stämmer målen över ens och stundom händer dumheter (och svenskan kan sådana)
Jodå, har hatt min beskärda del sådana også..
Skógvur wrote:
Med förutsättningen att «den» är bildad ur ackusativet «þann» (uppenbart i detta ord, vars nominativ var «sá» i maskulinum och «sú» i femininum i norröna) bör det saknas i enlighet med isländska kvinnskönsackusativet «þá» och färöiskans «ta», i synnerhet då dessa båda än då har ett (ogeminerat) -n även i slika former och inget bortfall där i vanliga fall, men i just dessa ord faktisk avsaknad (jag skulle vilja se norrönans form före jag fastslår något helt, men det känns troligt att ennet saknas även där i och med dessa båda), verkar det snarare som att ett -n här i femininum vore den analogiskt bildade parallellformen.
Ja absolut, jag var otydlig här. Det är ju også det som har hänt, att det maskulina
þænn (som var den östliga formen) ersatt den feminina formen. Det jag menade egentligen var att ditt
de skulle kunna va en femininform bildad ur den maskulina genom analogi av typen min~mi osv. Den ursprungliga femininen
þá skulle blitt
då enligt ljudlagarna.
EDIT: Precis när jag skrivit det ovan bemödade jag mig att slå opp det hela för att säkerställa, og ser då att jag har fel. Fsv. hade i fem. nom.
þé, þǿn, vilket rimligtvis borde ge
de, dö ljudlagsenligt.
(Mina källor förtäljer inte om
þǿn hade långt eller kort n, men jag vågar chansa på att det var kort)
EDIT2: De förtäljer ju heller inte om det ens är ett ǿ eller om det egentligen ska va ett *þaun eller *þøyn. De flesta källor som skriver om fornsvenska har redan monoftongiserat samt markerar inte långt vs kort n
![>:| [>:|]](./images/smilies/icon_angrysz.png)