Skógvur wrote:
Himla fint, faktiskt. Stumt gh mellan självljuden där + a som [@] känns tämligen gaeliskt.
De flesta vokaler kan bli [@] när de är obetonade. Dock kan <i> bli [I] i vissa fall, det är inte helt konsekvent.
Funderar på att införa ett par nya digrafer - <ei> och <ou>. Dessa skulle kunna vara identiska till uttallet med de historiskt långa <i> och <u>. Fast i vissa fall kunde man kanske låta dem sammanfalla med de historiskt långa versionerna av <e> och <o>.
Vi har således:
<boot> [buːt] (kan även stavas <boet> och på en del andra vis)
<bout> [bɘʊ̯t]
<buut> [bɘʊ̯t]
Men:
<hoom> [huːm]
<houm> [huːm]
<huum> [həʊ̯m]
Frågan är, när <ou> skall sammanfalla med <uu>, och när det skall sammanfalla med <oo> i uttalet. Att <ou> tenderar att bli [uː] före ett läppljud är något jag i all hast snodde från engelskan (soup, group).
Kanske kunde man tänka sig, att <ou> blev [uː] or ordstammar med mer än en stavelse:
houkil [huːgo]
houk [həʊ̯k]
Liknande är det med <ei>. Kanske kunde man tänka sig, att det hade en större tendens att bli [iː] framför t.ex. alveolarer eller palataler? Eller före nasaler? Eller något annat roligt ljud? Och alltså [əɪ] annorstädes?