Kort geografisk språkhistorieöversikt
De jelska dialekternas historiska respektive moderna utbredning.Under vikingatiden var fornjelskan spridd över ett område betydligt vidare än det som bebos av dagens jelsktalande - ett område mer eller mindre motsvarande det historiska landskapet Pommern. Trots detta används aldrig namnet
pommersk för att beskriva de jelsktalande eller deras språk.
Splittringen mellan de två huvudsakliga dialektgrupperna sker någon gång under övergångsperioden mellan forn- och medeljelska. Delningen går mellan väst och öst: den västliga dialekten kring lågländerna och Oders mynning, och det östliga mot det högre belagda landet i Hinterpommern.
De ursprungliga skillnaderna var märkbara, men knappast något hinder för kommunikation. Den tydligaste skillnaden är att västjelskan hade mer gemensamma drag med danska och götiska varianter, samt påtagligare inflytande från de västgermanska språket västeröver. Östjelskan var vid det här laget mer konservativt, och höll sig i stort till de egna jelska innovationerna, även om viss kervensk influens kunde skönjas.
Jälerna[*] var på intet sätt politiskt enade när vikingatiden började mynna mot sitt slut, och under yngre fornjelsk tid ses detta tydligt i de splittringar som uppstod mellan olika stammar och regioner. Tendensen var att västliga grupper benägna att liera sig med kristna danskar och tyskar, medan de östliga föredrog samarbete med de "hedniska" kervenerna i öst. Vissa västliga grupper gick till och med så långt att de börjat anamma kristendomen. Sammanstötningar förekom, men inga större konflikter uppstod ännu.
Resultatet av detta kan i kort sammanfattas som att jälerna valde sida, och blev sedan assimilerade in i dessa. När Danmarks storhetstid satte fart, och när den tyska östmigrationen skedde, assimilirades västjälerna relativt snabbt, med undantag från mindre grupper som fortfarande inte hade tagit till sig kristendomen, och hellre valde att migrera (ofta i betydelsen låta sig fördrivas) österut. Den
åjelska dialekten, som är den enda kvarvarande resten av den västjelska dialektgruppen, härstammar från denna utvandring.
Även stora grupper av östjäler fann det efterhand fördelaktigt att migrera undan för krafterna västerut. Härifrån härstammar
östjelskan - en dialekt närmst besläktad med högjelskan men som varit mer konservativ och som troligtvis bäst representerar de östhögjelska dialekterna som talades i Hinterpommern på denna tid.
De två kvarvarande dialektenklaverna beror till skillnad från övriga inte på yttre politiskt tryck, utan på interna faktorer.
Markjelskan uppstod när en större grupp jelsktalande av kervenerna erbjöds bosätta sig vid Weichsels mynning, där de bildade ett urbant jelsktalande centrum, vilket bl.a. bidrog till ökad prestige för de jelsktalande.
Den kvarvarande enklaven, som består av en lågjelsktalande ficka i anslutning till de östjelsktalande, uppstod av ekonomiska skäl när jäler från huvudområdet i väster vandrade österut och bosatte sig här. Från början var det inte bara lågjäler som utvandrade, men dialekten hade större prestige och störst talarbasis, varpå den överlevde och blev allmän bland de nyanlända.
Prestigevarianten har länge varit en hett debaterad fråga. Från kervenskt håll har man föredragit markjelskan, pga dess närhet samt mer urbana struktur, vilket förstås var fördelaktigt i ett administrationssyfte. De jelsktalande själva har dock sedan länge sett på lågjelskan som den mest prestigefyllda dialekten.
[*]
Jäler är en anakronistisk term bildat av †jelir och som används om jelsktalande främst under vikinga- och medeltid. Trots det gemensamma ursprunget beror skillnaden i stavning på att medan adjektivet
jelsk (< fno.
jelsk) är använt sedan länge och behåller sitt <e> pga koppling med det inhemska ordet samt avsaknad av besläktade termer, är folknamnet
jäler ett modernt påfund använt i forskningssyfte (där <ä> behövs av uttalsskäl). Människorna som talar jelska har aldrig någonsin kallat sig för eller identifierat sig som
jäler.