FORNBJARMLÄNDSKA(ca. 900-1350)
Den äldre fornbjarmländskan (ca. 900-1100) var språket i princip detsamma som fornnordiskan, med några få förändringar i vokalsystemet. Framförallt försvann de nasala vokalerna någon gång innan 1100-talet, antagligen ungefär 1050. Nya nasala vokaler uppstod senare, innan sekvenserna /mb nd ng/. Detta är dock en senare innovation som inte tros ha kommit till förrän det tidiga 1200-talet, med andra ord under den yngre fornbjarmländskans tiden. För det mesta följde fornbjarmländskan de typiska östnordiska förändringarna. Diftongerna /æi̯/ och /øy̯/ blev /eː/ och /øː/ relativt tidigt i fornbjarmländskan, men /ɑu̯/ behölls. /æ/ slogs ihop med /e/.
Någonstans mellan 11- och 1300-talet blev sekvenserna /sj kj gj/ → /ɕ t͡ɕ d͡ʑ/. <ʀ> behölls för det mesta. Sekvensen <hv> blev [xv] när /w/ blev /v/. Under 1300-talet dök en svarabhaktivokal upp i formen av [ə] framför de stavelsebärande konsonanterna /r/, /l/ och /n/. Sekvensen /hl/ behölls sporadiskt som /gl/, t ex:
glaupa från
hlaupa.
FONOLOGIFornbjarmländskan skrevs med två olika skriftsystem under sin 450-år långa historia. Under den äldre perioden (ca. 900-1100) användes runor, specifikt den yngre futharken; under den yngre perioden (ca. 1100-1350) användes det kyrilliska alfabetet—mest av lärda män och präster.
VokalsystemetJag kommer att skilja på två vokalsystem, ett tryckstarkt och ett trycksvagt. Det tryckstarka vokalsystemet innehöll både monoftonger och diftonger (endast en av de fornnordiska diftongerna överlevde i fornbjarmländskan). Det trycksvaga systemet innehöll endast monoftonger. De tryckstarka vokalerna stod i stavelser som har tryck (både primärt och sekundärt), medan de trycksvaga vokalerna stod i stavelser utan tryck.
Tryckstarka vokalerYngre fornbjarmländskan (ca. 1100-1350) hade 15 tryckstarka vokaler, som visas nedanför.
1Notera att <æ> och <œ> är långa vokaler /æː/ och /øː/, trots bristen på accent. Notera även att <a> och <á> är bakre, med andre ord /ɑ/ respektive /ɑː/.
DiftongerDen enda diftongen som överlevde i fornbjarmländskan var au; ei och øy slogs ihop med é och œ.
Trycksvaga vokalerOm man inte räknar med svarabhaktivokalen
e, fanns det endast tre trycksvaga vokaler i fornbjarmländskan, representerade av
i,
u och
a. Antagligen uttalades dessa: [ɪ], [ʊ] och [a].
KonsonantsystemetVi räknar med att fornbjarmländskan hade 20 konsonant (24 om man räknar med allofonerna).
1sj, kj, gj och
ʀ uttalades som /ɕ/, /t͡ɕ/, /d͡ʑ/ och /rʲ/.
AllofonerDet är mycket möjligt att k och g ofta uttalades [kʲ] och [gʲ] framför främre vokaler, men det kan vi inte veta. Detsamma gäller /h/ och /j/, som mycket väl kan ha haft uttalen [ç] respektive [ʝ] framför främre vokaler.
g - Uttalades som [g] i början på ord; som [k] framför /t/, /s/ och andra obetonade konsonanter, och som [ɣ] i en betonad omgivning samt i slutet av ord.
galinn - [ˈgɑlinː]
saga - [ˈsɑɣɑ]
f - Uttalades som [f] i början på ord, och som [v] i en betonad omgivning samt i slutet av ord.
faðir - [ˈfɑðir]
haf - [ˈhɑf]
þ - Uttalades som [θ] i början på ord, och som [ð] i en betonad omgivning samt i slutet av ord. [ð] kommer att skrivas
ð.
þá - [ˈθɑː]
móðir - [ˈmoːðir]
h - Uttalades som [x] framför /v/, annars som [h].
hafa - [ˈhɑfɑ]
hvíteʀ - [ˈxviːtərʲ]
n - Uttalades som [ŋ] framför /k/ och /g/, annars som [n].