Ordet »och» - ett historiskt misstag

Den här sidan handlar om ordet och, varför vi bör stava om det, och varför vi ännu mindre bör uttala det som ock. Om du är intresserad av språkhistoria eller språkriktighet kan det vara intressant att läsa igenom och fundera över.

Finn ett fel!

	Ég	sé	þig	og	hundinn	(isländska)
	Eg	síggi	teg	og	hundin	(färöiska)
	Eg	ser	deg	og	hunden	(norska - nynorsk)
	Jeg	ser	deg	og	hunden	(norska - bokmål)
	Jeg	ser	dig	og	hunden	(danska)
	Jag	ser	dig	och	hunden	(rikssvenska)
	Jeg	sir	dèg	òg	hunn	(jämtska)
	Ig	sir	dig	og	rakkan	(älvdalska)

Etymologi

Ur Elof Hellquists Svensk etymologisk ordbok (1922):

     "Nsv. å, och, har uppkommit ur fsv. ogh, svagtonig form av ok (liksom talspr. ja, jag, av iagh av iak osv.). - Ock i betyd, 'också, även', som i riksspr. numera väsentligen är ett skriftord, kvarlever i många dial. (åg, å)."

I Erikskrönikan är det ursprungliga /k/-ljudet tydligt:

     "Jak weet han wil thz ey fordragha
at första skipin magha gaa
han lather her ferskan kost vpa
liffuande nöt swin ok faar
ok sender hiit helbrigda folk til war
Ok föra thz siwka hädan ok heem
tha swarade en riddare aff them
wy viliom ey marskins hierta gröta
gud ma tho wel war kumber böta
rytzane sampnado sik tha aff ny
Ok karela ok hedne men for thy
at thz husit war them swa lakt
at then landen haffdo enga andra makt
än the skullo sik ther vnder giffua
älla ok fly vm the willo liffua [...]"

     "Och Joannes war klädder medh camele håår, och medh en lädergiording om hans länder, och ååt gräßhoppor och villhonnugh, och predicadhe och sagde, En kommer effter mich som starkare är än iach, then iach icke wärdugh är, ath iach mich nedherböyer och vplöser hans skooremar Jach döper idher j watn, men han warder idher döpandes j them helgha anda."

     "Men Jesus tilstadde thet icke, vtan sagde honom, Gack thina färde vthi titt hws till thina och förkunna them hwrw stoor ting herren haffuer giordt medh tigh, och haffuer miskundat sich öffuer tich, Och han gick sina färde, och begynte förkunna vthi the tiyo städher hwad stoor tingh Jesus medh honom giordt haffdhe, och alla förundradhe sigh."

och, där stavningen med ch behålls eftersom den var vanligast i äldre texter. (gängse skriftbruk)

ändelsen -a samt bokstäverna ä och ö som införs konsekvent för att skilja det svenska riksspråket från det danska. (politik)

     "Och Johannes war klädd medh Kamelahåår, och medh en lädhergiording om sina lender, och ååt graszhoppor och wildhannogh. Och predicadhe och sadhe, En kommer effter migh, som starkare är än iagh, hwilkens skootwenger iagh icke werdigh är at nedherfalla och vplösa. Jagh döper idher medh watn, Men han skal döpa idher medh them helgha Anda."

     "Men Jesus tilstadde thet icke, vthan sadhe til honom, Gack tina ferde vthi titt hws til tina, och förkunna them, huru stoor ting Herren haffuer giordt medh tigh, och haffuer miskunnat sigh offuer tigh. Och han gick sina ferde, och begynte förkunna vthi the tiyo städher, huru stoor ting Jesus medh honom giordt hadhe. Och alle förundradhe sigh."

     "Den ähran tilkommer ock wärkeligen ett så ädelt kön at få första Visiten, och jag hoppas at I tagen mig wäl emot."

Man bör dock notera att denna skriftförenkling inte representerar uttalet särskilt väl, som i de flesta fall nu blivit /Ø/ (dvs. inget ljud alls). En mer ljudenlig stavning hade således varit att ta bort de två bokstavskombinationerna helt och hållet.

1842 infördes den allmänna folkskolan - och med den inleddes den stora dialektmassakern, då de flesta genuina dialekterna gick i graven eller urvattnades markant. Det var i skolan, där s.k. uttalshygien var rådande (i läroplanen ända fram till 1982!), som en hel generation plötsligt fick lära sig att deras språk var "fel". Ända sedan folkskolan infördes och det skrivna riksspråket upphöjdes från skriftspråk till talspråksnorm, har läsuttalen blivit fler och fler. Det är i detta sammanhang som läsuttalet med /k/-ljud av och har uppstått och fått frodas. Dock fortsätter ändå de flesta människor säga å i snabbt tal, vilket anspelar på det äldre och historiskt riktiga uttalet.

Värt att nämna är att före folkskolans införande skulle många svenskar troligtvis ha skrattat högt åt någon som talade skriven rikssvenska (vilket de allra flesta gör nuförtiden). Att tala sin dialekt var det enda rimliga - att tala som en bok var ju bara löjligt!

Dialekterna - det riktiga språket

Det första man kan konstatera när det gäller ordet och, är att inte en enda av de genuina svenska dialekterna uttalar detta ord med ett /k/-ljud (det har de inte gjort sedan fornsvenskans dagar - för drygt 1000 år sedan)! Ett fåtal dialekter har kvar ett /g/-ljud, som främst gör sig hört vid betonande av ordet, men de allra flesta dialekter har helt enkelt inte någon konsonant alls i ordet.

Ur Johan Ernst Rietz' Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket (1862):

     "Å 1, konj. och. Nästan allm. I några munarter åg, åj, ug, u. Fsv. ok; fn. ok, (senare) og,.(sällan) auk; n. å,"

     "óG 2, konj. 1) och, Kl., sm. Vanligen säges å; 2) ock, äfven. Nk. Fn. ok (sedermera og) och (ehuru sällan) auk, aok; d. og."

Kl. = Kalmar län
sm. = Småland
Nk. = Nerike (Närke)
d. = danska

Meningar med och från de genuina dialekterna

     "Så po ättormiddan ble di sankade å skolle samrås om äreded." (Skåne)

     "Ni må tro, härom sönda'n hade di ställt te' en vörnasion mä' spel o' sång i Lösens körka." (Blekinge)

     "Så hävde dai seg nair pau bugen, å så kråbe dai pau fira fötter ijönom hörlannet." (Halland)

     "Dä va bara fullvuxna manfolk som så den, å dä va bara, när di va ensamma." (Småland)

     "Å då tar de e nål å sticker i jattet, å då bler han sjuker me ens, [...]" (Öland)

     "Blant annä pratäd gambläfar mik um säinä bäggä synar u biröymd dum ymsädeirä haplit, män mäst sin yngstä seun." (Gotland)

     "Å en gang han va ude å skavde ostrer, så ble han." (Bohuslän)

     "Når de kom dit å skulle kasta'n i basta, så sputa toppen ur sä sjön å häll på ä drängka dom allihopa." (Dalsland)

     "Men nôr kongen feck reda på't, så töckte han, att dä va falia redit gjort utå väschöta, å han for ner å sulle tacka gubba muntlijen å ejenhändit." (Västergötland)

     "Paradiset va e lita stuve, söm va gråer å lå ute på ett jäle i nämmans äger." (Östergötland)

     "Å sen jen kväll, när he va dans i bynn, kumm 'n å ga stinta jett äppel, å ho tog imot e å tackä." (Uppland)

     "Han hadde en kung å e sexä, å just som han feck ihop de te arton, så tittä han opp." (Södermanland)

     "På så vis vart Anna Lisa å Per Adel så bekanta mä inschenörn, så di bjö honum å systra te sig." (Närke)

     "Iblann når ja hadde nån ledihet, bruka ja plistra å spela lite på en fijol, söm ja hadde köfft för två reksdaler å artan skelling banko åv Häradsdomar-Kal i byn." (Västmanland)

     "Dä ä e låde å på den ä dä en uhejlitt stor tratt, så lägger di som e tönna svart kake på låda å drar på en vev, [...]" (Värmland)

     "Dôm tal sô mytjy om skolbyddjâr å årningâr ti våra dagôr, sô jä börr bi ågom att vi skâ glöm å kylan, som vi byddjô å ställô för." (Dalarna)

     "Å iblann va ho först, å iblann va haran först." (Gästrikland)

     "[...], sa varst de då änteli bestämt, tälls pôjtjen skulle kressnas, att han skulle hetta Jon-Olov, å de hett'n än i dag." (Hälsingland)

     "Sa hjaltes döm öt ta sälan ta lill-Bruna å sätte in na där i bostallen, å döm vattne na mä de fineste källvatten å stille me bäste hö." (Medelpad)

     "O dä jole så pass myttje, dä han inte kônne jâra mäg na anne ont än stå o blänje vä yga." (Ångermanland)

     "Men ho fä int säjje nô int, ô sät skåla diti ässja ô bläs ti vartne ô sô twätte dô på 'n å di sô fä mô schå um dä bälle jôlpe." (Härjedalen)

     "Å allt vå dom drog fram - å de va mykjy dæ - lukte'ne bære snåln å synna ta." (Jämtland)

     "Å på aftansia var ä jag, söm skaffä mä 'n biljett å klejv på tågä å for hejm." (Västerbotten)

     "Do fik ve leigg o veent i föyr doa, inan lappan byrd a koma ve feisk, tåsken kånn ve see." (Norrbotten)

     "[...], men sen så va e tri or, som vi inga tala ett ol te varan, o ja trodd än de allri mer sku bli någe." (Åland)

     "Ja bränd krutä unji näsan åv on, ja stöjpt blyjä uvi huve åv on, å allsist så läst ja än bön tri gangår bakfram, men ingonting jölpt." (Österbotten)

Slutsatser

• Stavningen och (samt ock) är historiskt felaktig, den historiskt riktiga och konsekventa stavningen är og.
• Uttalet av detta ord beror på dialekt, men det mest generella är å, alternativt åg eller åj vid betoning.
• Likaså felaktig är stavningen av ordet också. Det bör vara også med uttalet åsså.

© Januari 2008 av Aszev